AGRHN

Jag är en person som pressar mig själv ganska hårt, för jag ser ingen mening med att göra någonting halvdant. När jag flyttade till Jönköping för ett år sen så var mitt liv ganska kaotiskt, och jag kommer ihåg att jag tänkte "oavsett om det känns åt helvete att bo här, så ska jag göra det." Det fanns ingenting som kunde göra att jag skulle skita i det. Det har jag inte heller gjort. Hela mitt år i Jönköping har varit fantastiskt, att lämna Skövde var nog det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Jag började uppskatta att komma hem mer, men jag hade mitt eget liv där borta, ingen från Skövde visste vilka mina vänner i Jönköping var, och tvärt om. Nu har jag slutat, och det är tomt. Väldigt tomt. Men jag är klar jag har inget mer att göra där, det är ett avslutat kapitel.

.

Det som hände nu när jag flyttade tillbaka hem igen var att varken jag eller min familj var beredda på hur allt skulle bli. I fyra-fem månader har jag inte haft någon annan att ta hänsyn till, jag har levt mitt liv helt själv. Och att komma hem efter det, känns ungefär som om man går tillbaka i tiden, ungefär som att man är femton igen. Jag känner mig inte vuxen för jag behöver inte ta det ansvaret som jag automatiskt behövde ta när jag bodde själv. Jag befinner mig alltså i denna röran, samtidigt som jag nu har förlorat en av mina bästa vänner och min pojkvän.

.

Jag ska säga er att livet är fan inte alltid lätt. Jag har sen i november känt att någonting inte har varit bra. Jag hade nog inte förberett mig tillräckligt på att han faktiskt inte skulle vara hemma på fyra månader. Varenda gång jag och han pratade i telefonen eller på skype, så kändes det som om han aldrig skulle komma hem. Jag var så rädd för att denna dagen skulle komma. Jag tror att ni tänker "det är omöjligt att få det att funka om man inte ses på fyra månader." Jo, visst. Det är inte lätt, herregud. Men jag tror, även fast vi inte är tillsammans längre och hur ont det än gör, att alla behöver ha sitt liv. Han behövde åka iväg, han ville det. Jag ville att han skulle åka, för sin egen skull.

.

Jag visste att det skulle vara konstigt när han kom tillbaka. Jag visste bara inte om att han skulle göra slut. Ja, det känns som ett svek eftersom jag har "väntat i fyra månader på att han ska komma hem." Men samtidigt så kan man inte tvinga någon annan in till någonting. Han har väntat lika länge som mig på att vi ska träffas, och jag har gjort så mycket saker under tiden han har varit borta, att fyra månader bara har flugit förbi.

.

Just nu så är jag otroligt ledsen, så klart. Men det är okej, för jag har inte riktigt fattat det än. På något sätt så är han en annan person nu än vem han var innan. Jag trodde väl att lite tid skulle lösa den konstiga känslan som jag hade, men han hade inte riktigt den tiden att ge. Han är en person som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.

.