AGRHN

Nej nu är det dags. Jag har dragit mig för att dela min åsikt om feminism och könsneutralisering. Men jag är så trött på den här debatten att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

 

Jag älskar jämställdhet. De som inte är för jämställdhet är antagligen för okunniga för att uttala sig om någonting alls, för jämställdhet är bra för alla. Men jag vill samtidigt att min kille ska vara manlig, att han ska fixa vissa saker som jag inte kan eller förstår. Jag tycker att det är attraherande. Jag tyckte att Diesel "Sex sells"- reklam var cool. Jag tränar min rumpa för att jag vill att den ska bli snygg och jag älskar att kalla mig tjej, kvinna, brud, you name it. Därför kan jag inte kalla mig feminist. Och jag skäms över det, för fan vad jag vill jobba för att tjejer ska må bra, jag vill jobba för jämställdhet och jag vill vara en driven och framgångsrik kvinna. Och det säger alla är att vara feminist. Jag håller inte med.

 

Jag tror att man kommer till himlen när man dör och jag tror att gud finns. Men jag är inte kristen eller religiös och vill aldrig kalla mig det. Precis som att jag inte vilja kalla mig för feminist. För jag vill inte bli associerad med könsneutralisering, sedel-brasa, eller håriga armhålor. Jag vill inte heller bli associerad med den kristendom som Marcus Birro som skriver om. Att hinduismens kastsystem är så brutalt, hemskt och får folk att leva i missöden men kristendomen är det inte fel på. Alla kristna gör bra saker. Att katolska präster våldtog småpojkar verkar ha glömts.

 

Tyvärr ser jag på feminism på samma sätt. Jag blir bara så fruktansvärt förbannad och ledsen när tjejer i Syrien våldtas och blir stenade till döds och här sitter vi, i Sverige, och gnäller över ett jävla hen? Varför kan jag inte bara få vara tjej utan att gilla hen? Och varför måste jag, som tjej, tycka att de flesta män är mansgrisar, sexistiska eller vara för könsneutralisering? Och samtidigt varför måste det se ut som att feminism handlar om hår under armarna och en tanke om alla män som potentiella hot? Jag vet att det finns underbara feminister, som har en sund syn. Jag vet också att det finns underbara religiösa människor som har bra värderingar och synpunkter.

 

Men det är tyvärr inte ni som syns eller hörs. Jag tycker mest att feminismen idag känns som eviga catfights angående lika ovärda saker jag och min syster tjafsade om när vi var små. Jag älskar män, jag älskar homosexuella, jag älskar jämställdhet och jag älskar att må bra som kvinna. Och ja, det har jag garanterat feminismen att tacka. Men jag hatar extremism av alla slag. Därför är jag inte med er idag. Jag är ledsen över det. Jag vill att feminism ska vara en bra grej. Jag tycker att ni för det mesta är bra. Men vissa saker håller jag inte med om. Att alla "går ihop" som en enad trupp som tycker att hendagis är en bra idé till exempel. Tycker alla feminister det? Varför kan det inte finnas undantag? Måste alla feminister tycka att allt feminismen står för är det bästa som någonsin har hänt? Jag tycker inte det. Därför kan jag tydligen inte kalla mig feminist för då hade jag antagligen varit utstött för länge sedan.

 

Jag vill inte göra någon upprörd. Jag tycker inte illa om någon eller någonting någon annan tycker. Men jag håller inte med om allt.

Jag använder hen när jag skriver för det är smidigt. Jag kommer kalla mina barn han eller hon och jag kommer aldrig att se någon annan sida av feminismen förens alla dessa "hen-påhopp" i sociala medier slutar. Jag är för jämställdhet inte könsneutralisering.