AGRHN

Vi alla möter väl ibland motgångar. Kanske är det att tandkrämen är slut på morgonen, att strumporna inte matchar eller att man råkar skriva fel i ett mail. Ibland är det värre än så. En skilsmässa eller en uppsägning är förmodligen en större motgång än strumpmatchning. Men det är ju ändå jobbigt, båda problemen? Jag själv lider av prestationsångest och bekräftelsebehov, vilket gör att jag ständigt har problem. Hade de varit sjukdomar hade jag varit diagnoserad, lätt.

 

Jag är extremt självkritisk och tror därmed att alla andra också granskar mig. "Sa hon precis det där?" "Ser hon inte själv hur sur hon ser ut?" eller "Tycker hon själv att det där är snyggt?", tror jag att de tänker, för det gör jag. Och nej, hon tycker inte att hon är speciellt snygg, visst hon har bra dagar ibland men oftast är det någonting som inte stämmer, håret kanske ligger fel eller så har hon på sig en tröja som inte passar byxorna. Hon tycker inte att hon är bäst, inte ens bra, men hon vill gärna vara det och hon vill gärna höra det.

 

Ni förstår det hon lider av, det jag lider av, kallas prestationsångest. Så fort jag gör någonting, skriver, spelar musik, gör en tenta, jobbar, layoutar eller lagar mat så måste det bli bra. Jag har ofta suttit och gråtit dagen innan en tenta, funderat på att hoppa av skolan för att jag inte har någon som helst kreativitet eller motivation att spela ut. Det enda jag har är ångesten. Känslan av att misslyckas. Jag hatar den. Därför ser jag till att lyckas även om vägen dit är ett helvete.

 

Jag har inte jättemycket tjejkompisar. Jag klarar inte av det. Saken är den att jag vill att alla ska tycka om mig, och let's face it, tjejer tycker inte om varandra jämt. Det är mycket skitsnack och en person med prestationsångest och bekräftelsebehov klarar inte det. Därför är mina vänner de personer som jag vill umgås med, de som känner mig och faktiskt gillar mina dåliga skämt och inte skrattar bakom min rygg om jag har fula kläder på mig.

 

Ofta tror man att självkritisism är samma sak som dålig självkänsla. Det är det inte. Jag hade aldrig velat vara någon annan, jag gillar mig själv för mycket och väljer oftast mig själv före andra som inte ger mig någonting eller få mig att må dåligt. Hårt, kanske vissa tänker. Och ja. Men det är så jag har lärt mig. Jag gillar att prata med folk och jag står för vad jag tänker och tycker. Men jag är självkritisk. Jag tävlar ständigt mot mig själv och den enda jag behöver bekräftelse ifrån, det är mig. För det andra spelar ingen roll. Säger någon att jag gjort någonting bra, då behöver jag höra det tio gånger till för att förstå att det kanske är helt okej.

 

Jag slåss lite med mig själv som ni kanske förstår. Båda sidorna är jävligt envisa. Det jag gillar med mina diagnoser är att när jag väl lyckas, när jag ser ett VG i mitt betyg eller får ett "bra jobbat-sms" så ser jag att mina prestationer ger resultat. Men när bägaren tippar över, för det gör den ibland, då har jag lärt mig att sova eller skriva av mig skiten. Så det är ni som läser detta som får ta min skit. Det jag mår dåligt över eller det jag känner. Det tar ner mina problem på jorden. Ångesten lägger sig och dagen därpå är det inte lika jobbigt att strumporna inte matchar.

 

Tack för att ni tar skit.