AGRHN

Likt varje dag, eller snarare varje gång jag skrivit in min låsa-upp-mobilen-kod, knappar jag mig först in på Instagram. Mina fingrar gör det självmant, jag bestämmer liksom inte längre. Väl där bläddrar jag igenom mitt flöde och ska börja tackla frågan. "Men jag då?". 

Ni förstår, många av mina Instagramfriends är väldigt framgångsrika, sådär sjukligt ni vet? De är typ 20 år gamla, har bott i USA i fyra år med färdig examen från ett universitet någonstans i världen och är så jävla snygga. Kläderna som sitter på deras kroppar är snygga och sitter alltid perfekt, de har till och med snyggt hår om de står mitt på Times square som turister i NYC eller precis har kommit hem från en springrunda i Central Park. De ser ständigt amazing ut. Dessutom är de trevliga. Trevligare än de flesta människor jag känner till. 

Själv kan jag inte komma hem från skolan efter två timmar utan att vilja däcka i sängen med en chipspåse och en hel säsong av friends. Mitt hår ser oftast ut som en svintotuss by the end of the day och min favoritsysselsättning är att kolla på IQ-befriade serier. Jag är ganska trevlig däremot, så helt utspelad känner jag mig inte. Däremot undrar jag vad som hände med mig. Jag då? Gud kankske glömde mig ett tag? Jag har alltid sett mig som en driven person som kommer att flytta till andra sidan jorden, lära mig gå i klackar och jobba med PR och design. Jag vill också göra och ha gjort de där sakerna när jag dör.

Sen tänker jag att att det är många där ute som sitter i samma båt som mig, rädda för stt vara sämst på allt de någonsin velat vara bra på. Jag pussar på Marcus, den bästa personen jag vet som frivilligt lägger sig bredvid mig varje natt. Jag kollar igenom mina anteckningar till morgondagens seminarie och inser att jag har det rätt så bra. Inte så att jag bor i New York vid 20 års ålder med en examen och min snygga kille, men det där kan jag göra sen. Att jag inte skulle se amazing ut på Times Square eller efter en heldag i NYC kan jag leva med. Så länge jag inte skulle ramla och bryta alla ben i kroppen under en springtur i Central Park är jag nog good to go. Jag är bara 22, jag hinner. 

Godnatt