AGRHN

Ni kommer hata mig nu. Det är svårt att inte göra det nämligen, hata en lycklig och kär person. Jag kommer ihåg när jag var ynka sjutton år gammal, heartbroken och deprimerad. Vid denna tidpunkt jobbade jag på ett stadscafé som diskplockare- och det vet vi ju, det är på uteserveringar alla lyckliga kära människor håller hus. De sitter där i solnedgången och delar en kladdkaka - tjejen får kanske en klick grädde på kinden och killen torkar ömt bort den med en sarvett.

 

Jag ville spy. Det var det värsta jag sett. Inte ens när jag var kär var jag sådär töntig, tänkte jag, samtidigt som jag hetsigt plockade bort disk från borden. Vid ett tillfälle tappade jag en hel bricka med glas. Alla tittade på mig, nej, alla lyckliga perfekta par tittade på mig- som om de kunde känna hur misslyckad jag var, som om de kunde veta att jag inte orkat byta sängkläder eller raka benen på en månad.

 

Nu spelar jag med det andra laget, det vill säga, jag är en av de lyckliga och kära personerna. Vi är de där töntarna som man kan se omkringskuttandes på stan, som om gatstenen på någotvis förvandlats till små rosa moln. Jag har aldrig förstått det, varför alla som är kära måste visa det så mycket, jag har ju själv aldrig gjort det. Fören nu. Och anledningen är att jag inte kan hjälpa det. Jag ser liksom ingenting annat när han är i närheten. Min kropp vill bara vara nära hans, om vi går bredvid varandra kan min lilla hand inte motstå att röra vid hans. Jag vill och kan inte sova utan honom, jag vill inte att det ska gå en dag utan att få säga hur mycket jag tycker om honom.

 

Ja, jag är fett kär. När vi sitter på en uteservering och äter kladdkaka är det nästan så att jag vill få en klick grädde på kinden, bara för att han ska ta bort den och röra vid mig. Mitt sjuttonåriga jag hade hatat mig. Jag hatar nästan mig. Jag är för gullig, för kär. Men jag kan inte hjälpa det. Har man inte varit kär på riktig, då vet man inte. Det går inte att förklara, inte går det heller att kontrollera. Att han dessutom verkar vilja vara med mig, tycka om mig och sova bredvid mig varje natt är oförståeligt. Han är det bästa jag vet, den enda jag vill ha nära mig. Och jag kan inte hjälpa det. Han är underbar. Och jag är kär.