AGRHN

När jag var 18 år gammal och gick sista året på gymnasiet i Jönköping och var jag yngst av alla i min klass. Jag kommer ihåg att jag dagligen fick kommentarer om hur ung jag var, som det gjorde mig lite mindre begåvad än de andra som var 23 och uppåt. Jag insåg ganska fort att det förmodligen inte var någon som tyckte att jag var mindre begåvad än någon annan, att det bara var jag som antog att de tyckte så. Det slog mig sen att jag faktiskt var yngst- men gick i samma klass som de som var 25 och klarade mig galant, nej, jag klarade mig mer än galant och till och med bättre än de flesta "äldre" i klassen. När jag en gång fick frågan om varför inte jag följde med på Matte B-lektionen svarade jag att jag redan läst den kursen. Efter det blev jag aldrig kallad "lillen" eller "flickebarn" igen.

 

Men lite sådär är, och har det alltid varit för mig. När jag var 20 trodde en kille som raggade på mig att jag var 16. "Du raggar på småbrudar alltså?" Frågade jag. Han blev jättegenerad. Jag är väl en rätt så liten tjej, kort, blond och omkringknatandes i platta skor och en stor sweatshirt. Jag ser inte så mogen ut helt enkelt. Det är ofta folk tror att min två år yngre syster är den äldsta av oss- för att hon har coolare kläder, tror jag. 

 

Jag brukar inte reflektera så mycket över detta. Det är bara när någon påpekar det som jag blir uppmärksam på fenomenet. Härom dagen hände det. "Du är ung, du har hela livet framför dig"- blev jag tillsagd. Och obegåvad att tycka?, tänkte jag. Först trodde jag att hen menade att vi alla har hela livet framför oss, inte att jag var ung och dum som satt och pratade framtidsdrömmar och planer. Men det slog mig sen att det visst var så, hen tyckte att jag var ung. För ung. För ung för att prata om framtid och vad jag vill göra när jag blir klar med skolan, bara det faktum att jag gick i skolan var chockerande. Jag var för ung för att tänka på utlandsstudier, jag var för ung för att tänka på ekonomi. Hens svar var alltid "Äh, du är ung!". Och därmed inte kapabel att fundera och reflektera över någonting tydligen?

 

Jag inser att det alltid kommer att vara människor som är äldre än mig på den här planeten, om jag inte överraskar och hamnar i någon rekordbok vid 149 års ålder det vill säga- det vore lite komiskt. Men om jag är normal, vilket jag ändå vill tro att jag är, så kommer det alltid finnas någon som är äldre än mig. Det kommer alltid finnas någon som tycker att jag är ung. Och jag tänker att de måste påpeka det på grund av deras åldersnoja.

 

Det är många som inte vet vad de vill göra med sina liv, men det vet jag. I alla fall ungefär. Därför kanske det är skrämmande att jag är fem år yngre än hen. Att jag har ett och ett halvt år kvar på min utbildning och hen vet inte vad, när och om hen ska börja plugga eller fortsätta jobba. Hen är fast på sitt jobb som betalar bra.

 

Jag säger ingenting, jag bryr mig inte om jag pratar med en person som har en utbildning, är mellan två jobb eller som pluggar vid 50 års ålder. Det är inte min ensak och inte heller någonting jag lägger något värde i. Därför förstår jag inte varför andra lägger ett värde i det? Varför man måste hålla på med det där "hela livet framför dig-dravlet" när man pratar om framtidsplaner och drömmar. Alla har väl hela livet framför sig eller? Sjukt korkat påstående. Plus att det inte är någon annan som bestämmer vad man själv ska göra med sin tid. Om man tycker att det är så bra med högskolan och plugg så börja plugga då? Gnäll inte på andra som gör det bara för att de råkar vara några år yngre. Jag hade velat jobba istället för att plugga. Men i min bransch går inte det om jag vill få jobb utan kontakter. Så jag pluggar, tar lån och hoppas på att jag kommer få ett välbetalat jobb så jag kan betala av skiten sen. (Det är ju tur att jag är så ung, då har jag ju tid på mig i alla fall.)

 

Gå ut och spring av dig åldersnojan, gör något kul. Det andra kan du ta sen, när du vet vad du vill göra. Du har ju trots allt hela livet framför dig.

 

Ps. Jag kommer alltid vara yngre än dig.